Clara Ketter, sculpture)

Ren Azuma, sound installation)

20.03.26 – 22.03.26

​

 

Clara Ketter​ | Pedestrian Recital

​

Pedestrian Recital rör sig i skikt av tid. Den vecklar ut sig i fragment, i sekvenser som kan läsas som kapitel men undflyr linjär ordning. Utan fast början och slut blir verket ett ständigt förskjutande av perspektiv.

Utgängspunkten ligger i ramen. En avgränsning, men som samtidigt träder fram som huvudperson. Ketter, som har sin grund i fotografi där ramen traditionellt underordnas bilden, vänder här hierarkin. Här är det strukturen som bär och skapar ett narrativ.

​

De spetsiga formerna, de förskjutna vinklarna, är tecken pả en ram som vuxit bort frän sin funktion. Det som ska halla ett innehäll pả plats rör sig utät. Verket är en vikbar struktur, där delar kan hängas, fällas ihop, tas isär och omförhandlas till enskilda element. Verket bär pà en berättelse som cirkulerar mellan synlighet och förskjutning, där det som döljs bär lika mycket vikt som det som visas.

 

Genom ett kikhäl uppstär en begränsad inblick, en delaktighet i nägot som inte ger en hel bild. Vad som framträder förändras beroende pà varifrän man ser, hur kroppen rör sig. Det är inte berättelsen i sig som stär i centrum, utan hur den konstrueras, delas upp och hälls tillbaka. Vad som visas och vad som undanhälls. Narrativet tar form inom den ramen som bär det och förändras i den struktur som förmeldar det.

Pedestrian Recital är likt en passage snarare än en fast punkt. Historierna är utbytba-ra, rörliga beroende pa position och tid. De uppstär inte som givna narrativ utan som nägot som växer fram, skiftande och ofullständigt.

​​​​

​

Ren Azuma | Shite, Enters

​

Till Pedestrian Recital vibrerar en ljudmiljö som passerar genom Clara Ketters stảl-verk. Metalliska klanger, spär av maskiner vars funktioner tystnat, men vars nárvaro kvarstär. Verket Shite Enter's rör sig i ett mellanrum, mellan det hörbara och det un-dandragna, mellan det mänskliga och det som saknar översättning.

Titeln öppnar sig mot en scen. Noh-teatern, ett medeltida japanskt drama utan traditionell dramatugisk kurva, narrativ eller klar kronologi. Shite är det namn som huvudpersonen i Noh-teatern alltid bär. I dramat träder Shite in, en gestalt som överskrider det mänskliga, ande, gud eller ett minne. En karaktär som talar om nagot som redan skett. Rörelserna är längsamma, precisa och kontrollerade. Rösterna är sa utdragna att orden och deras mening förskjuts och övergàr i ljud.

 

Azumas Ijudinstallation hörs maskiner, industriella kroppar vars arbete fortsätter bortom vàr uppmärksamhet. Det som inte hörs upphör inte att verka, en rytm fortgär även i fránvaro. Det andliga och det mekaniska delar en gemensam rytm. Bäde maskinerna och Shite rör sig genom tid utan ett tydligt narrativ. Bàda verkar i det som inte fullt framträder. De är närvarande i det som inte längre är synligt, i det som inte aktivt förmedlas, men som fortsätter att forma vär omgivning. Shite Enters riktar en uppmärksamhet mot det som inte helt förstàs, men ändà känns.

​

Curator

Selma Modéer Wiking

Cowgirl Gallery