Interview by Florian Falk

With artist Jonathan Sendborn 
 

En vecka innan öppningen av Jonathan Sendborns utställning By The Fire ser The Cowgirl Gallery ut som en soptipp. Det är saker överallt: längs väggarna står drösar med målningar på diverse material lutade, på golvet ligger Jonathans hund Doris och sover på en gammal tältduk som Jonathan har målat en drake på, och själv sitter han på golvet med knät tryckt mot baksidan av en målning som han håller på att limma fast en träkloss på med finspackel. Ska det se ut såhär Jonathan?

 

Jonathan Sendborn (född -97, uppvuxen i Borås, numera bosatt i Malmö) öppnar dörren till galleriet men det är bulldoggen Doris som rusar fram och hälsar. Att golvet är fullt av målningar och skulpturer verkar varken hon eller Jonathan bry sig om. Hon pussas lite, sedan springer hon några rundor, kryssar fram mellan verken – mirakulöst nog utan att välta omkull något, och utan att Jonathan verkar det minsta oroad för att något ska förstöras. 

 

Florian Falk: Det känns som att du är ganska oförsiktig? Om vi bara tittar oss runt – saker ligger huller om buller här...

Jonathan Sendborn: Ja. Men för mig blir det också en del av det. Jag har fått så jävla mycket kritik från folk som har varit på besök i min ateljé: “Vad fan håller du på med, du respekterar ju inte det du gör”. Det handlar inte om det. För mig – asså alla grejer är en historia. Det är som en sådan klassisk grej, att folk som har en vit canvas framför sig inte vågar måla – nä men måla inte då! Eller så målar du någonting och om det inte blir bra så målar du över, skitsamma! Man kan inte vara så jävla försiktig. Och det är också det – alla grejer är sånt som jag har hittat. 

F: Det du gör blir till när du hittar typ en träbit, och så börjar du kladda på den?

J: Ja. Asså jag kan inte gå och köpa material typ. Eller jo, jag kan köpa material men jag tycker det är så jävla jobbigt. 

 

Istället hittar eller får Jonathan Sendborn material. I containrar, på gatan, av en färghandel, av en kompis pappa. Sådant som andra vill göra sig av med eller redan har slängt. Det är i skräpet han tar avstamp, i dialog med det oönskade materialet som verken blir till – så vi börjar där. 

 

FÄRG

 

J: Det finns inget värre än att stå framför en färgpalett och fundera på vilken färg jag ska ha. Jag brukar gå till färghandlare och fråga om jag kan få deras överblivna färg. Jag kanske har tänkt måla en blomma. Antingen så letar jag fram det närmaste en grön färg jag har, eller så blandar jag till en egen grön. Det blir mycket lättare för mig att jobba så. 

F: Det känns som att det är en kort transportsträcka mellan det du ser framför dig och det som sen blir till.

J: Ja, och det är så jävla skönt, för jag kan typ inte jobba på något annat sätt. Och när jag försöker göra det så blir det inte bra. Jag har gjort det, jag har försökt styra det, såhär “nu ska jag göra en skiss på det här, jag ska ha en förklaring…”. Nej. Det blir bara bajs asså. Jag kan inte övertänka saker, och det lättaste som finns som konstnär är att övertänka saker. Det är därför jag gillar måleri när det är enkelt. 

 

Jonathan vandrar runt i galleriet, plockar upp grejer på måfå. Kringspridda i rummen ligger små träbitar – plywood, spånskivor eller plankstumpar. På de flesta har han målat små blommor i allsköns färger. 

 

J: Jag har alltid sådana här småbitar runt omkring i ateljén. Man kan fånga saker snabbt och när man redan har färg på penseln så kan man verkligen bara kleta av det, istället för att kasta det. 

 

Enligt samma princip har han byggt en ram som står lutad mot en vägg. Den är konstruerad av diverse material som Jonathan har haft liggande i ateljén: en timmerstock, två rosa reglar och en lite tjockare omålad regel. 

 

J: För mig blir det mycket mer logiskt att bara ta det jag har runt omkring mig i stunden. Det kommer väl också tillbaka till att jag inte kan vänta. Då ska jag först behöva ta mig till en affär och sen släpa hem materialet till ateljén. Nä… Det finns ju faktiskt grejer runt omkring mig, jag kan bara använda det jag har. Jätteskönt. Mycket lättare. Så jag gör den på fem minuter, och så är det klart. Och så blir det en del av verket. 

F: Materialet i sig självt blir mediet?

J: Ja… Faktiskt. 

 

EN STOCK FRÅN JONATHANS KOMPIS ARVIDS PAPPAS FÖRRÅD

 

Golvet i ett av rummen är klätt i konstgräs. Där står en lägereld: en orangegul stiliserad eldflamma utsågad ur en träskiva som har monterats på fyra stumpar av en stock. 

 

J: Den gjorde jag förra året, i början på året. Jag hade egentligen en utställning klar men jag kastade alla grejer. 

F: Varför det?

J: För vi skulle flytta hit [till Malmö] och jag tänkte att jag kunde göra bättre. 

F: Så du kastade allting?

J: Ja, asså jag kastade hela min förra ateljé. 

F: Du kastade alla verk?

J: Ja. 

F: Jaha. 

J: Först sålde jag lite grejer, men sen kastade jag allt. Det var skönt. Jätteskönt asså. 

F: Av jord är du kommen – jord skall du åter bli?

J: Haha. Nä men tänk att man… Det är bara skönt för… Att bli för attached till grejer blir så jävla egocentrisk, saker man har skapat själv. Inte att jag inte värdesätter det, det gör jag.

 

Balkarna, liksom mycket annat av det material som Jonathan har använt sig av i utställningen, har han fått av sin vän Arvid Thulin. Eller rättare sagt av Arvids pappa som gick bort i cancer 2023. 

 

J: Arvid ville verkligen att jag skulle få typ allt i hans ägo som Arvid inte själv ville ha. Jag fick så otroligt mycket grejer – en halv container med skit liksom. Bland annat den här stocken. Och egentligen är den ju sjukt ointressant men för mig så har den ju jättemycket historia. 

 

Stockarna är kännetecknande för Jonathan Sendborn sätt att skapa. Han låter verken bäras av de berättelser som ofrånkomligen är inbäddade i materialen – stora som små. 

 

F: Det känns nästan som att du samplar ditt eget liv. Istället för att skapa något nytt så utgår du ifrån det som redan finns.

J: Precis. Och det är också så jag finner min inspiration, och därför jag inte kan köpa nytt material – för att jag inte finner någon inspiration i det. Jag finner inspiration i att hitta en brödlåda som ligger på gatan. Den kommer bara kastas, så varför kan jag inte göra något av den. 

F: Och på det sättet så inkluderar du ju också den i ditt eget liv – du gör den till en del av ditt liv och ditt konstnärskap.

J: Verkligen. Och det blir väldigt samtida när man gör så – man fångar verkligen den tiden vi är i här och nu, och det tycker jag om. För att… Allting är redan gjort, man kan inte göra något nytt, men vad man kan göra är att använda sig av grejer som vi redan har. 

 

ETT STAFFLI SOM JONATHAN HITTADE I EN CONTAINER UTANFÖR SIN ATELJÉ

 

I ett hörn står ett slags träkonstruktion: ett ituskruvat staffli monterat på ett ställ av plankor. Längst ut på en av de tre armarna sitter ett silvermålat dinosauriehuvud gjort i spånskiva. 

 

 J: Vi har en trälåda med massa skräp och bråte där man kan ta det man vill ha. Jag brukar gräva i den där och hitta goa träbitar och så var det ett staffli kastat i den en dag. Så jag ställde den upp och tyckte att den såg ut som en figur. För mig blir det en rolig grej för jag målar aldrig med staffli men det är ändå så förknippat med en konstnär. En palett, en basker och ett staffli typ. Haha. 

F: Det känns väldigt långt ifrån din konstnärsroll. 

J: Ja, och det därför det är kul att använda ett staffli på ett helt annat sätt än vad det är till för. Så: “Det kanske ska vara en sån Robot Wars-gubbe istället”. 

 

Robot Wars var ett TV-program som sändes på TV4 i början av tvåtusentalet – när Jonathan Sendborn var barn. 

 

J: Det var ett gäng amerikaner som hade byggt… Hahaha. Det var ett gäng galna amerikaner som hade byggt helt sjuka robotar som ska döda varandra liksom. 

F: Hahaha. 

J: Och den som har byggt sjukast robot vinner liksom. Det är så jävla hjärndött och gött och ja…  För mig blir det som en tribute till att man satt och kollade på det. 

 

Jonathan Sendborn återkommer till barndomen. År 2021 gjorde han en utställning där han utgick ifrån teckningar som han gjort som två- till treåring. Han beskriver det som ett försök att närma sig barnets enkla och utforskande uttryck. “Det är vad du ser”, som han själv uttrycker det. 

 

J: Dels har det väl handlat om att jag har försökt bearbeta min barndom. Men också att jag försöker vara nära enkla känslor. Min konst är ett medium som ska förenkla saker liksom.